Dag 1: Resan kan börja.

Vad är det här? Jag brukar aldrig drabbas av resfeber men nu kan jag inte släppa känslan ens om så bara för en sekund. Det är en gnagande känsla, en coctail av en massa olika känslor shaken not stirred som surrar omkring i huvudet. Innerst inne förstår jag en del av känslan och varför den har uppstått men så stark och svår att slå bort trodde jag aldrig den skulle vara.

Det är fortfarande natt ute men jag måste packa ihop mina saker nu för att hinna till flygplatsen i tid. Mina förväntningar inför resan är av någon anledning obefintliga,lika tomma som ett blankt papper. Det tog lång tid att sätta ihop någon som helst färdplan men nu vet jag i vilket fall att Costa Rica blir första anhallt efter Miami. Det ska bli skönt att komma bort och få tankarna på annat håll ett tag. Den senaste tiden har varit jobbig rent mentalt och jag vet att det här är bästa medicinen för mitt sinne. Jag åker till en plats där jag inte har några minnen av det som var. Jag åker dit det bara finns nya intryck att hämta.

Det är dags att skynda sig iväg från Christians lägenhet. Återigen ställer han upp med sovplats då jag behöver ta mig till ett tidigt morgonflyg. Jag försöker att vara så tyst som möjligt och smyger ut i Malmönatten. Vinterjackan lämnade jag hemma.Trodde för ett tag att kylan skulle tränga igenom den tunna munkjackan men jag känner inget obehag. Kanske har min kropp fullt upp med alla mentala spöken för att registrera kylan.

Allting går väldigt fort och plötsligt sitter jag där på planet mot Paris. Jag sover hela vägen tills det är dags att byta plan. Jag är ju på väg nu, borde inte resfebern ha släppt då? Det har den inte. Den biter sig fast lika stark som förut. Jag försöker att titta på folk för att spä på mina fördomar om fransmän. Det hjälper inte märkvärt. Tiden tycks gå väldigt långsamt i väntan på flyget till Miami. Till sist sitter jag iaf där i stolen och somnar in till en animerad familjefilm.

Air France-planet står och väntar på att bli boardat på Kastrup flygplats.

Svensk sommar... Det känns som en bra svensk sommar här. Det gick smidigt genom passkontroll och tull trots de långa köerna. Killen i kontrollbåset verkade kolla mig om jag var nervös med diverse frågor om min resa men de släppte in mig utan något större problem. Trodde det skulle vara mycket mer problem vid gränskontrollen då jag hört ett flertal skräckhistorier. Jag står och väntar på bussen mot stan medan jag samtalar med Christopher J. Gervais från Wildlife Conservation Film Festivals. Vad jag kan utläsa av hans visitkort är han founder och president. En vältalig man med pondusmage och glimten i ögat den här Christopher. Vi pratar om miami i allmänhet och film/tv-branchen i synnerhet. Som vanligt flyter mina tankar iväg och undrar om detta är ett ställe jag skulle kunna tänka mig att bo på. Av någon anledning är det ofta det första jag tänker på vid ankomst till ett nytt ställe. Vad är det för stämning här och skulle jag kunna tänka mig ett liv här? Det är som att jag vill vara beredd ifall det skulle dyka upp en situation då en flytt till en annan del av världen skulle bli aktuell. En slags mental förberedelse.

Bussen anländer och vi fortsätter att prata med en dansk tjej som varit i något av länderna i centralamerika för att slutföra sitt projekt för hennes masters degree. Det tar cirka en halvtimme in till stan och allt jag vet är att jag ska av vid South beach och till en gata som heter Alton rd.

-Det här är 9th street så här ska jag av säger den danska tjejen plötsligt. Jag har ingen aning om vilken station jag ska av på svarar jag. Jag tvekar en stund sen reser jag mig upp och tar packningen. Jag hoppar av här jag med och försöker hitta till mitt ställe säger jag. En snabb titt på kartan sen var det inga problem att hitta rätt. Alton rd är en stor hårt trafikerad gata i hjärtat av South beach.

Armin i loungen på Miami Hostel

Jag är väntad. Killen bakom disken vet redan mitt namn. Är det något mer du undrar över, frågar han. Nej jag är nöjd bara du visar mig till rummet svarar jag. Jag vänder mig lite hastigt med min stora ryggsäck och välter nästan ner en gäst som försökt passera bakom min rygg. Mitt rum har sex stycken våningssängar. det ska vara en mixed dorm men jag får känslan av att det bara bor killar här. Rummet är helt tomt förutom en liten kille som letar efter något i sin resväska. Jag presenterar mig och med rysk brytning förklarar han att han är lärare men är i USA för att klättra. Han är en sån där som klättrar på fasader utan säkerhetslinor. det räcker med att jag slår ett öga på hans smala seniga kropp för att förstå att han antagligen talar sanning. Jag lägger mig i min tillfördelade säng och börjar fundera på vad jag skall ägna kvällen åt. den ryska ynglingen försvinner ut ur rummet. Under tiden som jag läser lite i de broschyrer jag plockat på mig hinner det passera ungefär tre killar till men ingen av dem verkar direkt intresserade av att prata eller ens säga hej. Dörren öppnas igen och killen som visat mig till rummet kommer in med en ny gäst. -Hej hej!!! säger han glatt och jag känner direkt att här har vi en social person. Jag kan inte placera hans dialekt men att det finns något asiatiskt någonstans i hans släkt det ser jag direkt. -Hej jag heter Armin säger han. Var är du ifrån? Jag presenterar mig och vi börjar prata om allt det där man alltid pratar om då man träffar folk på resor. Hur länge har du rest, varför hamnade du här, var kommer du ifrån, hur länge till ska du resa? -Har du ätit? frågar han plötsligt mig. Nej jag borde ta mig ut på stan för att hitta något att äta. Låt oss äta tillsammans svarar han. Behöver du ordna något innan? Jag tar nog gärna en dusch först om det är ok, svarar jag. Jag luktar inte direkt hallon.

Väl på väg ut frågar en av killarna i vårt rum om vi ska ut och äta.
-Ja ska du med?
-Nej men jag vet ett italienskt ställe ni borde äta på. Ta med den här lappen dit så får ni dessutom en gratis flaska vin till maten.
Det lät nästan för bra för att vara sant. Hur bra kan maten vara om vi får en gratis flaska vin bara för att gå
Eller kanske var maten så dyr att det gick runt ändå. Det visade sig att alla mina funderingar var fel. Anledningen till att man fick en gratis flaska vin var för att locka kunder. Stället var precis nyöppnat och behövde antagligen få igång folkströmningen dit. Riktigt god mat, bra service och bra priser var vad det var. Med en nyfunnen vän kändes det dessutom mycket trevligare än att gå och äta ensam.
-Jag älskar verkligen Miami. Återkommer hela tiden hit av någon anledning. Armin berättar om sina upplevelser av staden och att han ofta lämnar sitt hem på USA:s västkust för att åka till Miami. Det är något som verkligen tilltalar honom här.
-Om du vill kan jag visa dig South beach efter vi ätit klart.

Vi beger oss ner till strandremsan och art deco-kvarteren. Det är lite folk i rörelse men det är inte direkt fullt någonstans. Det är lite happenings på uteserveringarna och vi fastnar bland annat på ett ställe där en transa kör ett Lady gaga-nummer. Mina tankar är på annat håll nu och allt känns lite bättre. Jag har inte riktigt kommit in i resstämningen än dock. Vi går några varv till innan min trötthet sätter stopp och kallar mig till sängs. Vad som kommer hända imorgon har jag inte en susning om och jag älskar det.

South Beach

Art Deco-kvarteren