Dag 7: Första surfdagen
Dag 6: Hej på dig Johannes
-Hola. Hablo espanol?
-No, no hablo espanol.
Vet inte varför men på något sätt känns det skönt att chauffören inte kan engelska. Jag kommer kunna sova i bilen utan att behöva känna att jag borde hålla honom sällskap istället. Vi åker ett tag sedan stannar vi till vid ett lite lyxigare hotell än jag sovit på. Det hoppar på ett par som verkar prata spanska. De pratar en del med chauffören medan jag slumrar in. Ungefär halvvägs till hamnen där jag skall ta båten över mot Santa Teresa hoppar de av och jag är ensam bak i bussen igen. Fortsätter att sova tills vi når hamnen i Puntarenas.
Av någon anledning jag inte får reda på så kommer inte färjan jag skulle ta. Enligt min chaufför behöver jag vänta dos hora dvs två timmar. Passar på att få mig något att äta under tiden. Menyn har bara västerländska rätter så jag får nöja mig med det. Beställer in en Hamburgesa speciale och förväntar mig kanske inte en gourmetburgare men iaf något lite extra då den faktiskt heter speciale. När maten väl kommer in är det en sorglig bit burgare mellan två skivor formbröd samt lite strips och majonäs. Jo det här var verkligen speciale fast på motsatt sätt mot vad jag hade hoppats. Om de ändå hade haft lokal mat istället.
När jag kommer tillbaka till hamnen börjar ett gäng tjejer som också väntar på båten prata med mig. Två av dem är från Holland och två från Californien och de blir ett perfekt sällskap i väntan på båten och hela resan över mot santa Teresa. Det visar sig att de är på väg mot Montezuma för att möta upp några vänner som redan är där.
Ölandskapet vi passerar igenom är otroligt vackert och påminner mig om ett mini-Halong bay dock inte lika dramatiskt och inte lika många öar. Tjejerna från holland drar upp en bunt vykort på cirka 30 stycken och börjar skriva.
-Hur många vykort har ni egentligen?
-Jo det är en del. Vi har skjutit på att skriva så länge nu. De här korten är från Nicaragua.
-Det är klart att det är mer personligt och kul att få ett vykort men jag hade aldrig orkat skriva så många.
-Vi gör det lite på kul också för att se om de kommer komma fram. Oftast så blir det ju att man postar vykorten då man redan kommit hem.
-Haha ja det är sant.
De fortsätter o skriver sina kort och det är inte direkt lite de skriver heller. Varje kort är helt fyllt av bokstäver o meningar så det knappt finns plats för någon adress.
 |
| Vykortsskrivande tjejer från Holland |
Båten lägger till i hamn, jag tar mina saker och säger farväl till mina väldigt trevliga färdkamrater. Jag hoppar in i en ny shuttle. Det krävs fyrdjulsdrivna bilar här då vägarna är väldigt dåliga och oftast håliga och väldigt dammiga . Den här gången kan både föraren och en annan lokal kille som åker med engelska. De berättar för mig om varje liten by vi åker igenom, folkmängd lite historia etc. Jag kan inte säga att jag la det på minnet men det var ett otroligt trevligt sätt att bekanta sig med omgivningen på.
Väl framme på mitt hostel går jag till receptionen för att checka in. Allting verkar väldigt förvirrat när jag visar dem min bokning. Jag vet att hostelet i bokningen hette Santa Teresa hostel men i beskrivningen hette det Mini Hostel. Jag började undra om jag kommit fel men platsen verkade överensstämma med de bilder jag sett tidigare.
-Stämmer det inte? Är det här inte rätt ställe?
-Jo jo... Vår internetbokning har legat nere ett tag bara så jag kan inte se din bokning men vi får göra en manuell incheckning istället. Kommer du ihåg hur mycket du hade kvar att betala.
Jag visar honom mitt kvitto.
-Jag skulle ha ett rum med en dubbelsäng och en enkelsäng stog det då jag bokade.
-Okej, jag tror jag vet vilket rum det är.
-Ska jag betala nu eller när jag checkar ut.
-Vi vill gärna att du betalar nu.
-Absolut. Kan jag få sätta in mina saker i rummet först bara.
-Visst jag ska visa dig dit.
Killen i receptionen ser ut som en typisk surfkille från USA med bara en sak som förstör den bilden, han bryter nämligen på tyska. Den söta tjejen som stått bredvid honom i receptionen hela tiden har jag svårare att placera. hon pratar bra engelska men det är något som inte stämmer i hennes dialekt. Jag blir ledd till mitt rum som ligger på baksidan ganska nära ingången. Oj vad sunkigt det ser ut. det ligger löv på golvet och sängkläderna ser skitiga ut. Det är väldigt spartanskt vilket jag är van vid men det här verkar dessutom lite halvt fallfärdigt och skitigt. Jag börjar känna att jag gjort fel val av hostel.
-Stod det AC i bokningen?
-Ja det gjorde det.
-Sara, hur sätter man på AC:n?, skriker surfkillen med sin tyska brytning.
-Den fungerar inte.
-Hmmmm.. hur gör vi nu?
Vi går mellan de olika privata rummen men inget av de andra har AC.
-Det är inte direkt viktigt för mig med AC säger jag men jag har ju faktiskt betalt för det.
-Du kan få fem dollar avdrag för varje bokad dag.
-Låter perfekt. Så gör vi.
 |
| Längan med privata rum |
Jag packar upp en del av mina saker och går sedan ut till chillouten för att kontakta Johannes via internet. Jag gillar vad jag ser. Chillouten är ett litet ställe under tak med bord stolar och hängmattor. Det sitter redan några där så jag slår mig ner och hälsar på dem. Min första känsla om att det här stället var fel ställe för mig spolas ganska snart bort. Stämningen är mycket välkomnande och de som bor här verkar vara mycket trevliga.
Loggar in på facebook och ser ett meddelande från Johannes, något i stil med "Var är Skåningen? Lost in translation?" Jag skriver till honom direkt och han svarar otroligt fort. Några minuter senare dyker han upp och vi går ner till stranden för att avnjuta några kalla öl i solnedgången. Det blir en tidig kväll och jag slocknar rätt fort efter vi har varit och ätit.
 |
| Marion, en mycket trevlig tyska boendes i Barcelona |
 |
| Johannes |
Dag 5: Äventyret kan börja
Klockan ringer för första gången på den här resan. Måste ta mig tidigt till flygplatsen för att undvika eventuella problem med biljetten som jag inte fått skickad till mig. Idag går det dock ganska lätt att förtränga all oro. Jag börjar komma in i semester-mood. Saker spelar inte längre så stor roll. allting löser sig oftast till sist.
Miami hostel har inte riktigt vaknat då jag sömndrucket tar mig ut för att äta min "frukost". Det ska bli skönt att komma iväg och börja äventyret. USA känns för mycket som hemma även ifall saker är olika här. Det är för enkelt på fel sätt. Det är inte det att jag inte gillat det lilla jag sett av detta enorma land det är bara det att det inte känns tillräckligt annorlunda för att bli som ett äventyr. Jag slänger i mig maten ganska fort, lämnar in nyckel och sängkläder samt tackar för mig innan jag beger mig iväg mot flygbussen.
Idag landar nog Jenny i Miami. Tråkigt att vi aldrig hann träffas men jag vill inte slösa fler dagar i Miami, jag vill vidare och det fort. Har inte en aning om hon kommer möta upp mig i Costa Rica men det lät på henne som det fanns andra saker som lockade mer. Att möta upp Johannes i Santa Teresa kommer i alla fall bli riktigt kul. Det är en myriad av olika tankar som flyger runt i huvudet på mig under min promenad mot busshållplatsen och jag försöker sortera bort de som mest bara stör.
Jag närmar mig hållplatsen och ser att en buss står där och väntar. Jag hinner aldrig tänker jag och fortsätter att gå i lugn takt. Jag tar nästa istället. Av någon anledning börjar jag ändå halvspringa när jag ser att bussen fortfarande inte rört på sig. Jag hinner så långt som till bakhjulen på den innan den rullar iväg. Nåja, jag har gott om tid. Det är säkert fyra timmar innan jag ska vara på flygplatsen.
Bussen saktar in framför flygplatsens entré. Jag tar mina väskor och beger mig bort till flygplatståget som går mellan busshållplatsen och incheckningshallen. Det är hundratals människor i kö överallt i hallen och jag letar efter ett American Airlines-kontor. Jag ser några killar klädda i företagets uniform så jag går fram och förklarar min situation.
-Det är bara att skriva in ditt bokningsnummer i automaten där så får du din biljett.
-Okej, tack så mycket för hjälpen.
Jag går bort till maskinen och skriver i min kod. Mycket riktigt finns min information där men inte får jag ut någon biljett inte. Jag får ut en lapp som säger visa den här lappen för American Airlines personal. Jag går bort till samma kille som tidigare sagt att jag skulle få min biljett från automaten. Han granskar min lapp som maskinen spottat ut.
-Det där är ingen biljett.
-Nej det är väl klart jag vet att det inte är en biljett.
Han öppnar en avspärrning för att släppa förbi mig mot ett incheckningsbås.
-Men det där är ju inrikes. Går det bra ändå?
-Nej det är kanske bäst du går bort till utrikes i alla fall.
Jag visar min lapp för en annan uniformerad man denna gång en som släpper in mig innanför avspärrningen till utrikesincheckningen. Framför mig står ett två killar som ska checka in sina surfbrädor. Ser otroligt klumpigt ut att släpa på dem. Jag iaktar dem då de leker med sin Go Pro-kamera och inom någon minut är det min tur att checka in. Jag berättar hela historien för kvinnan bakom incheckningsdisken och hon ber mig om pass och bokningskod. All information dyker upp i hennes dator och hon börjar utskriften av min biljett.
-Du föresten herrn. Det kommer bli en extra avgift på 35$ eftersom vi skriver ut biljetten här.
Va fan? Ska de ta extra betalt nu då det är de som gjort fel och inte skickat mig min biljett? Jag försöker att inte låta arg då jag förklarar hela situationen igen.
-Jo jag förstår men det blir en extra avgift om man skriver ut biljetten på flygplatsen.
-Hur ska jag göra för att slippa det här krånglet i fortsättningen då?
Jag får inget direkt svar utan hon säger att jag ska boka biljetten från deras sida.
-Jag bokade ju från er sida, www.americanairlines.com. Man fick välja land och givetvis valde jag Sverige då eftersom jag bokade biljetten från Sverige.
-Jaha!
Jag orkar inte bråka så jag betalar säger tack och beger mig mot min gate.
SNABBA PÅ! STÄLL ER I DEN KORTASTE KÖN! TA AV ER SKORNA! MÄRKER NI ATT DEN FRAMFÖR ER ÄR LÅNGSAM BYT KÖ! SNABBA PÅ SNABBA PÅ! AV MED ERA SKOR! AV MED SKORNA SA JAG! VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT! UT MED DATORER FRÅN VÄSKORNA, AV MED ERA BÄLTEN!
Mannen i säkerhetskontrollen skriker och stressar på något helt sjukt. Det här kommer bli en stressig upplevelse tänker jag. Jag börjar förbereda mig långt innan det är min tur att scanna mina saker. Tar av bältet, tömmer alla fickor på metallföremål och plockar ut datorn.
-Du förbereder dig verkligen i tid. , säger en man en bra bit framför mig i kön.
-Ja, jag vill inte reta upp folk så det är lika bra att vara redo.
-Ja för arga blir de ska du veta.
Till sist är det min tur. Jag har hamnat bakom en ganska långsam kvinna men det är bra för det ger mig tid att ta av mig skorna innan det är min tur. Mannen i säkerhetskontrollen skriker fortfarande och hetsar alla. Adrenalinet flödar och hjärtat slår i dubbel takt. Stress stress stress. In i helkroppsscannern, upp med armarna, dörrarna stängs, bzzzzzzz, dörrarna öppnas, ut ur scannern, plocka mina saker. Pffffffffffff!!! Det nästan ryker ur öronen på mig efter allt stressande. Jag hamnar på en bänk brevid en äldre dam.
-Det där var helt sjukt. Mitt adrenalin har nog aldrig flödat så mycket.
-Ja de är inte kloka. , svarar hon.
Det är gott om tid innan jag skall kliva ombord på planet så jag passar på att skicka några sms och titta runt i tax free:n. Det skotska whiskeyn är inte ett dugg billigare än vad den är på systemet hemma i Sverige. Jag velar länge men bestämmer mig till sist för att gå på en Irländsk jag känner till sen tidigare. Den är billig och har helt okej smak. Den får duga. Innan jag kliver på planet ser jag en man med en tolvlitersflaska whiskey. Jag och en spansktalande man tittar på varandra och skrattar.
-Det vankas nog fest, försöker jag på Engelska.
-Si Si! Grande...
Alla säten ser verkligen slitna ut. Jag går igenom planets första klass och allting ser otroligt slitet ut. Jag trodde American Airlines var ett modernt flygbolag med i alla fall lite mindre slitna plan. det ser lika slitet ut i turistklass. för en biljett med det priset jag betalade känns det otroligt budget. Nåja jag kommer ju förhoppningsvis komma fram i alla fall. Jag hamnar brevid en kvinna som jag bedömmer vara någonstans runt 60.
-Har du möjligen en penna jag kan låna?
Flygvärdinnan går förbi och jag försöker pocka på hennes uppmärksamhet. Jag behöver en penna för att fylla i inreseblanketterna och min har på något mystiskt sätt försvunnit från min väska.
-Visst har jag det.
-Jag lovar att lämna tillbaka den.
-Jag litar på dig. du ser pålitlig ut.
-Kan jag få låna den där när du är klar?
Kvinnan brevid mig vill också fylla i blanketterna innan vi landar.
-Absolut kan du få det.
-Jag kanske har en i väskan. Ska kolla.
Hon fiskar upp en penna ur sin väska ganska fort och börjar fylla i blanketten.
-Vissa saker här är rätt kryptiska. säger jag till henne.
-Bara fråga mig om det är något du undrar. Jag har rest den här turen många gånger.
Sen är pratet igång. Kvinnan heter Ann Becker och kommer från Chicago. Hon blev kär i costa Rica första gången hon besökte landet och berättar en massa historier för mig om platser jag borde besöka. Numera har hon ett företag som annordnar upplevelseresor runtom i Costa Rica. Vi pratar om en massa olika resmål vi varit på och hur vi upplevde dem.
-Här ta mitt visitkort. Om det är något du behöver hjälp med då du är i landet bara hör av dig.
-Tack! Mycket snällt!
-Du kanske vill ha den här också?
Hon sträcker fram en National Geographic travel.
-Jag är klar med den så du kan få den.
-Tack så hemskt mycket.
Vad är det här? Jag kommer inte in på mitt rum. Det elektroniska låset blinkar rött och det spelar ingen roll hur jag gör så kommer jag inte in. Tjejen i receptionen mixtrar med låset men lyckas inte hon heller. Hon ringer ett samtal och återkommer sedan till mig.
-Det verkar vara batteriet. Killen som kan ordna det kan antagligen inte komma hit förrän om tre timmar.
Jag rycker på axlarna och försöker göra det bästa av situationen. Jag beställer in en öl och börjar spela biljard med mig själv. Efter ett tag börjar det bli lite långtråkigt men jag fortsätter ändå och försöker träna lite då jag vanligtvis är urusel på biljard. Jag hör att receptionstjejen pratar med en kille utanför. Han checkar in i en dorm och kommer sedan ut i lobbyn igen.
-Har du lust att spela lite? Jag är utelåst från mitt rum och försöker göra det bästa av situationen.
-Självklart. Jag är Doug föresten. Har de öl här?
-Ja, vi kan väl beställa några och lira lite tills jag kan komma in på rummet igen.
Doug visade sig vara en sjukt rolig kille från Washington. Han hade rest endast lite mer än en vecka men verkade ändå hunnit med otroligt mycket. Vi drack öl och skrattade en massa ihop. Det var precis som vi känt varandra flera år. Vi skrattade åt samma saker och det var otroligt lätt att prata med honom. Efter några öl lite biljard och en massa skratt kom till sist killen som skulle fixa min dörr. Det tog cirka 30 sekunder sen var allt ordnat. Hämtade whiskeyn på rummet direkt, hällde upp vars en till Doug och mig och pustade ut. Nu har det börjat. Jag känner det och jag älskar det. Ett minnesfoto av Doug med whiskeyn vid granen sen var det bara att gå in till sig och somna in. Santa Teresa imorgon.
Miami hostel har inte riktigt vaknat då jag sömndrucket tar mig ut för att äta min "frukost". Det ska bli skönt att komma iväg och börja äventyret. USA känns för mycket som hemma även ifall saker är olika här. Det är för enkelt på fel sätt. Det är inte det att jag inte gillat det lilla jag sett av detta enorma land det är bara det att det inte känns tillräckligt annorlunda för att bli som ett äventyr. Jag slänger i mig maten ganska fort, lämnar in nyckel och sängkläder samt tackar för mig innan jag beger mig iväg mot flygbussen.
Idag landar nog Jenny i Miami. Tråkigt att vi aldrig hann träffas men jag vill inte slösa fler dagar i Miami, jag vill vidare och det fort. Har inte en aning om hon kommer möta upp mig i Costa Rica men det lät på henne som det fanns andra saker som lockade mer. Att möta upp Johannes i Santa Teresa kommer i alla fall bli riktigt kul. Det är en myriad av olika tankar som flyger runt i huvudet på mig under min promenad mot busshållplatsen och jag försöker sortera bort de som mest bara stör.
Jag närmar mig hållplatsen och ser att en buss står där och väntar. Jag hinner aldrig tänker jag och fortsätter att gå i lugn takt. Jag tar nästa istället. Av någon anledning börjar jag ändå halvspringa när jag ser att bussen fortfarande inte rört på sig. Jag hinner så långt som till bakhjulen på den innan den rullar iväg. Nåja, jag har gott om tid. Det är säkert fyra timmar innan jag ska vara på flygplatsen.
Bussen saktar in framför flygplatsens entré. Jag tar mina väskor och beger mig bort till flygplatståget som går mellan busshållplatsen och incheckningshallen. Det är hundratals människor i kö överallt i hallen och jag letar efter ett American Airlines-kontor. Jag ser några killar klädda i företagets uniform så jag går fram och förklarar min situation.
-Det är bara att skriva in ditt bokningsnummer i automaten där så får du din biljett.
-Okej, tack så mycket för hjälpen.
Jag går bort till maskinen och skriver i min kod. Mycket riktigt finns min information där men inte får jag ut någon biljett inte. Jag får ut en lapp som säger visa den här lappen för American Airlines personal. Jag går bort till samma kille som tidigare sagt att jag skulle få min biljett från automaten. Han granskar min lapp som maskinen spottat ut.
-Det där är ingen biljett.
-Nej det är väl klart jag vet att det inte är en biljett.
Han öppnar en avspärrning för att släppa förbi mig mot ett incheckningsbås.
-Men det där är ju inrikes. Går det bra ändå?
-Nej det är kanske bäst du går bort till utrikes i alla fall.
Jag visar min lapp för en annan uniformerad man denna gång en som släpper in mig innanför avspärrningen till utrikesincheckningen. Framför mig står ett två killar som ska checka in sina surfbrädor. Ser otroligt klumpigt ut att släpa på dem. Jag iaktar dem då de leker med sin Go Pro-kamera och inom någon minut är det min tur att checka in. Jag berättar hela historien för kvinnan bakom incheckningsdisken och hon ber mig om pass och bokningskod. All information dyker upp i hennes dator och hon börjar utskriften av min biljett.
-Du föresten herrn. Det kommer bli en extra avgift på 35$ eftersom vi skriver ut biljetten här.
Va fan? Ska de ta extra betalt nu då det är de som gjort fel och inte skickat mig min biljett? Jag försöker att inte låta arg då jag förklarar hela situationen igen.
-Jo jag förstår men det blir en extra avgift om man skriver ut biljetten på flygplatsen.
-Hur ska jag göra för att slippa det här krånglet i fortsättningen då?
Jag får inget direkt svar utan hon säger att jag ska boka biljetten från deras sida.
-Jag bokade ju från er sida, www.americanairlines.com. Man fick välja land och givetvis valde jag Sverige då eftersom jag bokade biljetten från Sverige.
-Jaha!
Jag orkar inte bråka så jag betalar säger tack och beger mig mot min gate.
SNABBA PÅ! STÄLL ER I DEN KORTASTE KÖN! TA AV ER SKORNA! MÄRKER NI ATT DEN FRAMFÖR ER ÄR LÅNGSAM BYT KÖ! SNABBA PÅ SNABBA PÅ! AV MED ERA SKOR! AV MED SKORNA SA JAG! VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT! UT MED DATORER FRÅN VÄSKORNA, AV MED ERA BÄLTEN!
Mannen i säkerhetskontrollen skriker och stressar på något helt sjukt. Det här kommer bli en stressig upplevelse tänker jag. Jag börjar förbereda mig långt innan det är min tur att scanna mina saker. Tar av bältet, tömmer alla fickor på metallföremål och plockar ut datorn.
-Du förbereder dig verkligen i tid. , säger en man en bra bit framför mig i kön.
-Ja, jag vill inte reta upp folk så det är lika bra att vara redo.
-Ja för arga blir de ska du veta.
Till sist är det min tur. Jag har hamnat bakom en ganska långsam kvinna men det är bra för det ger mig tid att ta av mig skorna innan det är min tur. Mannen i säkerhetskontrollen skriker fortfarande och hetsar alla. Adrenalinet flödar och hjärtat slår i dubbel takt. Stress stress stress. In i helkroppsscannern, upp med armarna, dörrarna stängs, bzzzzzzz, dörrarna öppnas, ut ur scannern, plocka mina saker. Pffffffffffff!!! Det nästan ryker ur öronen på mig efter allt stressande. Jag hamnar på en bänk brevid en äldre dam.
-Det där var helt sjukt. Mitt adrenalin har nog aldrig flödat så mycket.
-Ja de är inte kloka. , svarar hon.
Det är gott om tid innan jag skall kliva ombord på planet så jag passar på att skicka några sms och titta runt i tax free:n. Det skotska whiskeyn är inte ett dugg billigare än vad den är på systemet hemma i Sverige. Jag velar länge men bestämmer mig till sist för att gå på en Irländsk jag känner till sen tidigare. Den är billig och har helt okej smak. Den får duga. Innan jag kliver på planet ser jag en man med en tolvlitersflaska whiskey. Jag och en spansktalande man tittar på varandra och skrattar.
-Det vankas nog fest, försöker jag på Engelska.
-Si Si! Grande...
Alla säten ser verkligen slitna ut. Jag går igenom planets första klass och allting ser otroligt slitet ut. Jag trodde American Airlines var ett modernt flygbolag med i alla fall lite mindre slitna plan. det ser lika slitet ut i turistklass. för en biljett med det priset jag betalade känns det otroligt budget. Nåja jag kommer ju förhoppningsvis komma fram i alla fall. Jag hamnar brevid en kvinna som jag bedömmer vara någonstans runt 60.
-Har du möjligen en penna jag kan låna?
Flygvärdinnan går förbi och jag försöker pocka på hennes uppmärksamhet. Jag behöver en penna för att fylla i inreseblanketterna och min har på något mystiskt sätt försvunnit från min väska.
-Visst har jag det.
-Jag lovar att lämna tillbaka den.
-Jag litar på dig. du ser pålitlig ut.
-Kan jag få låna den där när du är klar?
Kvinnan brevid mig vill också fylla i blanketterna innan vi landar.
-Absolut kan du få det.
-Jag kanske har en i väskan. Ska kolla.
Hon fiskar upp en penna ur sin väska ganska fort och börjar fylla i blanketten.
-Vissa saker här är rätt kryptiska. säger jag till henne.
-Bara fråga mig om det är något du undrar. Jag har rest den här turen många gånger.
Sen är pratet igång. Kvinnan heter Ann Becker och kommer från Chicago. Hon blev kär i costa Rica första gången hon besökte landet och berättar en massa historier för mig om platser jag borde besöka. Numera har hon ett företag som annordnar upplevelseresor runtom i Costa Rica. Vi pratar om en massa olika resmål vi varit på och hur vi upplevde dem.
-Här ta mitt visitkort. Om det är något du behöver hjälp med då du är i landet bara hör av dig.
-Tack! Mycket snällt!
-Du kanske vill ha den här också?
Hon sträcker fram en National Geographic travel.
-Jag är klar med den så du kan få den.
-Tack så hemskt mycket.
Väskor väskor väskor väskor. Det kommer mängder med väskor på bandet men min syns inte till någonstans. Efter cirka 20 minuters väntan börjar jag bli orolig. Kvinnan från planet står bredvid mig och hennes väska har inte heller dykt upp.
-Vänta här så ska jag kolla upp om våra väskor kan ha hamnat någon annanstans.
Hon försvinner bortåt i ankomsthallen och jag står kvar och tittar på alla hundratals väskor som fortsätter att trilla in. Till sist ser jag mitt bagage komma rullandes längs bandet. Otroligt skönt att slippa krångla med att eftersöka sitt bagage. En tysk jag träffade i Miami berättade värsta mardrömshistorien om hur hans bagage försvann då han flög med American Airlines. Halvspringandes tar jag mig ut för att möta upp med min taxichaufför som ska ta mig till mitt hotell i San Jose. Vi skulle ses vid betaltelefonerna var det sagt. Överallt står det folk med skyltar. vissa skyltar bär hostelnamn andra personers namn.
-Taxi sir? Taxi sir?
-No thank you.
Jag fortsätter bort mot betaltelefonerna.
-Hostel Toruma sir?
En man står med en skylt på vilken det står hostel Toruma.
-Ja precis, jag har bokat där.
-Vänta här så kommer taxin snart.
Jag slår mig ner på en bänk och väntar.
-It looks like its going to be 3 more people in the minibus sir. That means that its going to be cheaper for you.
-Sounds great!
Det går någon minut och jag ser att killen med skylten tar upp sin telefon och ringer ett nummer.
-Sir??? The taxi will not be here in an hour. You still want to wait?
-Jag har ingen brådska, jag kan vänta.
-Otherwise you can take a normal taxi sir. Its not much more expensive.
-Äsch jag kan vänta.
Två minuter senare dyker taxin upp.
-Whats this? He said one our to me and he is here in just a few minutes.
Jag packar in väskorna i bilen och hälsar på mina medresenärer vilka visar sig vara tre kanadensare. Min teori om kanadensare visade sig ännu en gång vara sann. Mycket trevliga människor och enkla att prata med. Tråkigt nog ska de inte till samma hotell som mig men vi får i alla fall en halvtimmes trevlig pratstund i bilen innan jag önskar dem lycka till på deras fortsatta resa.
Äntligen är jag framme på mitt hotell för natten. Så fort jag gått in genom grindarna blir mitt humör på topp. Stället ser ut att vara över min förväntan. Jag packar in alla saker i mitt rum för att sedan beställa in mat och öl vid poolen. det är nu det börjar, jag känner det i luften. Äntligen känner jag att det är semester och äventyr på gång.
 |
| Mitt rum i San Jose |
 |
| Öl vid poolen, bara för att jag kan det. |
-Det verkar vara batteriet. Killen som kan ordna det kan antagligen inte komma hit förrän om tre timmar.
Jag rycker på axlarna och försöker göra det bästa av situationen. Jag beställer in en öl och börjar spela biljard med mig själv. Efter ett tag börjar det bli lite långtråkigt men jag fortsätter ändå och försöker träna lite då jag vanligtvis är urusel på biljard. Jag hör att receptionstjejen pratar med en kille utanför. Han checkar in i en dorm och kommer sedan ut i lobbyn igen.
-Har du lust att spela lite? Jag är utelåst från mitt rum och försöker göra det bästa av situationen.
-Självklart. Jag är Doug föresten. Har de öl här?
-Ja, vi kan väl beställa några och lira lite tills jag kan komma in på rummet igen.
Doug visade sig vara en sjukt rolig kille från Washington. Han hade rest endast lite mer än en vecka men verkade ändå hunnit med otroligt mycket. Vi drack öl och skrattade en massa ihop. Det var precis som vi känt varandra flera år. Vi skrattade åt samma saker och det var otroligt lätt att prata med honom. Efter några öl lite biljard och en massa skratt kom till sist killen som skulle fixa min dörr. Det tog cirka 30 sekunder sen var allt ordnat. Hämtade whiskeyn på rummet direkt, hällde upp vars en till Doug och mig och pustade ut. Nu har det börjat. Jag känner det och jag älskar det. Ett minnesfoto av Doug med whiskeyn vid granen sen var det bara att gå in till sig och somna in. Santa Teresa imorgon.
 |
| Doug stoltserar med whiskey framför granen |
Dag 4: En limousinefärd gör inte musiken bättre
Klockan är runt sju på morgonen då jag vaknar till liv. Kan inte förstå vad det är som gör att jag vaknar utsövd såhär tidigt. Hemma skulle det aldrig hända inte ens på sommaren. Min Iphone ligger på golvet och baksidan är splittrad. Hade tydligen somnat med den och sen vält ner den i sömnen från våningssängen. Av någon anledning blir jag inte arg, något jag skulle blivit om det hänt hemma i Sverige. Jag äter min frukost och försöker sen än en gång lösa biljettproblemet med American Airlines.
-Hej, finns det uttag så jag kan ladda min dator också?
Jag tittar upp från datorskärmen och svarar killen som frågat.
-Självklart.
Killen slår sig ner brevid mig och presenterar sig som Joe Lee.
-Jag är här bara över några dagar förr att kolla på en baseballmatch. Bor egentligen i New York, en väldigt hård stad men Brooklyn passar mig perfekt. Håller mig borta från Manhattan och innerstaden så mycket jag kan.
-Har du flugit med American Airlines någon gång?
-Ja.
-Hur fungerade det? Fick du en biljett skickad till din mail? Jag har problem och har bara fått ett confirmation number.
-Jo jag fick biljett men jag tror de försöker lura mig. Försöker att checka in online men kan inte göra det då sidan säger att det bara finns merkostnadsplatser kvar. Jag tror de vill att jag ska komma till flygplatsen och få höra att alla vanliga platser är upptagna så jag blir tvungen att betala för en stol som kostar mer. Men du borde ringa och prata med dem om din biljett.
Efter att ha pratat ett tag med en automatisk röst för att förklara vilket flyg problemet gäller svarar till sist en kvinna. Efter att ha förklarat mitt problem säger hon att det kan bli så ibland om man bokar från ett annat land pga tidsskillnaden. Jag tycker det låter väldigt konstigt men godtar ändå förklaringen.
-Det enda du behöver göra nu är att betala din biljett på flygplatsen. Du har en bokning så det kommer inte vara något problem. Du kommer inte att behöva betala mer än det priset du fick då du bokade din resa.
Lättad lägger jag på luren men kan ändå inte helt släppa tanken på att det säkert kommer krångla då jag väl befinner mig på flygplatsen.
På kvällen hamnar jag med Paul igen och diskuterar religion och politik. Vi har inte riktigt samma åsikter då det kommer till religion. Vi pratar ett bra tag innan jag tröttnar ochdrar mig in till sängen för att läsa på lite i guideboken.
*DING*
Det plingar till i telefonen. "Vad gör du? Vill du med ut ikväll?" Det är Armin som skriver. "Hej jag ligger bara här och gör i princip ingenting. Läser på lite om centralamerika bara" "Sluta upp med det ta med dig 15$ plus ett leg och kom hit. Vi ska ut på klubbrunda med vårt hostel och för 15$ kommer du in på alla ställena" "Ge mig en halvtimme så hinner jag duscha också" Jag kastar mig in i duschen direkt och byter om för att sedan bege mig bort för att möta upp Armin. Det är fullt med folk som festar i lobbyn som vanligt men idag är det verkligen knökfullt. Armin presenterar mig för några av de nya vänner han träffat på hostelet. De flesta ser väldigt unga ut och jag känner mig gammal och felplacerad. De verkar ju i alla fall trevliga så jag betalar och hänger på. Första anhallt är en liten bar/klubb några kvarter bort. Ha er legitimation redo för vi är snart framme skriker killen som skall visa oss runt mellan klubbarna. Folk börjar köa utanför och vakten lyser med sin ficklampa och granskar noga varje leg innan han släpper in folk i lokalen. När det väl är min tur sträcker jag fram mitt leg mot vakten. Utan att ta emot det tar han en snabb titt på mig och vinkar in mig i lokalen. Vafaan??? Tack för den. Om jag kände mig gammal innan känner jag mig uråldrig nu.
Vi sätter oss ner och tar en öl och pratar lite om allt möjligt. Musiken är inte det bästa jag hört men förvånadsvärt genolidligt ändå. Det dröjde det inte länge innan det blev ändring på. Kvällens DJ entrar sitt bås och det är tillbaka till det gamla vanliga igen, skitmusik med en och annan skräplåt emellan. SUCK Det spelar fan ingen roll var man än är, tänker jag för mig själv. Om det är Singapore Stockholm eller miami spelar ingen roll för det spelas samma hjärndöda RnB och radioskvalspop överallt. Jag har ett stort partyhandikapp och jag hatar det. Jag kan verkligen inte dansa till musik jag inte gillar. Det kryper i hela kroppen bara jag försöker. Kan inte ens för en stund bara strunta i vad jag tycker om låtarna som spelas och bara dansa med och ha kul. Jag gillar inte att det är så och jag har försökt så många gånger att bara släppa det och dansa ändå men utan att lyckas.
Det är ca 20 minuter tills vi ska vidare så jag går ut och väntar utanför på de limousiner som det sagts ska ta oss till kvällens höjdpunkt. Här ute slipper jag höra musiken och kan tänka klart. Två stora limousiner rullar upp framför klubben. Folk tycks bli överlyckliga och jag kan se att deras partyhumör stiger med flera hundra procent. Vi trycker in oss i bilen och det dröjer inte länge förrän tung amerikansk hip hop ljuder ur högtalarna. Det är en av de gamla sedvanliga korkade texterna om big asses, money och ladies hängandes i klasar runt halsen. Det här känns i alla fall mer som att jag är i Miami än den hjärndöda RnBskiten från klubben. Väl framme är det en lång kö in till klubben. det ser ut att vara ett stort komplex. Vi är tydligen VIPgäster och får gå förbi alla andra som köar. "Here is your golden ticket" säger samma kille som tidigare skrek om att ha legitimation redo och ger mig en liten papperslapp. Jag hinner inte mer än komma in och höra vad som spelas innan jag vänder mig om och går ut igen. Varför gör jag det här mot mig själv?, tänker jag på vägen hem. Jag tycker ju inte att det är roligt på de där ställena. Det spelar ingen roll om man åker limousine till klubben för musiken blir inte bättre för det. Jag går förbi ett snösprejat fönster med juldekorationer och påminns om vilken månad vi faktiskt befinner oss i. Det gick fort att glömma snön och kylan i Sverige. Tar en pizza på vägen och trillar sedan hemåt för att gå till sängs direkt. Imorgon flyger jag till Costa Rica.
-Hej, finns det uttag så jag kan ladda min dator också?
Jag tittar upp från datorskärmen och svarar killen som frågat.
-Självklart.
Killen slår sig ner brevid mig och presenterar sig som Joe Lee.
-Jag är här bara över några dagar förr att kolla på en baseballmatch. Bor egentligen i New York, en väldigt hård stad men Brooklyn passar mig perfekt. Håller mig borta från Manhattan och innerstaden så mycket jag kan.
-Har du flugit med American Airlines någon gång?
-Ja.
-Hur fungerade det? Fick du en biljett skickad till din mail? Jag har problem och har bara fått ett confirmation number.
-Jo jag fick biljett men jag tror de försöker lura mig. Försöker att checka in online men kan inte göra det då sidan säger att det bara finns merkostnadsplatser kvar. Jag tror de vill att jag ska komma till flygplatsen och få höra att alla vanliga platser är upptagna så jag blir tvungen att betala för en stol som kostar mer. Men du borde ringa och prata med dem om din biljett.
Efter att ha pratat ett tag med en automatisk röst för att förklara vilket flyg problemet gäller svarar till sist en kvinna. Efter att ha förklarat mitt problem säger hon att det kan bli så ibland om man bokar från ett annat land pga tidsskillnaden. Jag tycker det låter väldigt konstigt men godtar ändå förklaringen.
-Det enda du behöver göra nu är att betala din biljett på flygplatsen. Du har en bokning så det kommer inte vara något problem. Du kommer inte att behöva betala mer än det priset du fick då du bokade din resa.
Lättad lägger jag på luren men kan ändå inte helt släppa tanken på att det säkert kommer krångla då jag väl befinner mig på flygplatsen.
 |
*DING*
Det plingar till i telefonen. "Vad gör du? Vill du med ut ikväll?" Det är Armin som skriver. "Hej jag ligger bara här och gör i princip ingenting. Läser på lite om centralamerika bara" "Sluta upp med det ta med dig 15$ plus ett leg och kom hit. Vi ska ut på klubbrunda med vårt hostel och för 15$ kommer du in på alla ställena" "Ge mig en halvtimme så hinner jag duscha också" Jag kastar mig in i duschen direkt och byter om för att sedan bege mig bort för att möta upp Armin. Det är fullt med folk som festar i lobbyn som vanligt men idag är det verkligen knökfullt. Armin presenterar mig för några av de nya vänner han träffat på hostelet. De flesta ser väldigt unga ut och jag känner mig gammal och felplacerad. De verkar ju i alla fall trevliga så jag betalar och hänger på. Första anhallt är en liten bar/klubb några kvarter bort. Ha er legitimation redo för vi är snart framme skriker killen som skall visa oss runt mellan klubbarna. Folk börjar köa utanför och vakten lyser med sin ficklampa och granskar noga varje leg innan han släpper in folk i lokalen. När det väl är min tur sträcker jag fram mitt leg mot vakten. Utan att ta emot det tar han en snabb titt på mig och vinkar in mig i lokalen. Vafaan??? Tack för den. Om jag kände mig gammal innan känner jag mig uråldrig nu.
Vi sätter oss ner och tar en öl och pratar lite om allt möjligt. Musiken är inte det bästa jag hört men förvånadsvärt genolidligt ändå. Det dröjde det inte länge innan det blev ändring på. Kvällens DJ entrar sitt bås och det är tillbaka till det gamla vanliga igen, skitmusik med en och annan skräplåt emellan. SUCK Det spelar fan ingen roll var man än är, tänker jag för mig själv. Om det är Singapore Stockholm eller miami spelar ingen roll för det spelas samma hjärndöda RnB och radioskvalspop överallt. Jag har ett stort partyhandikapp och jag hatar det. Jag kan verkligen inte dansa till musik jag inte gillar. Det kryper i hela kroppen bara jag försöker. Kan inte ens för en stund bara strunta i vad jag tycker om låtarna som spelas och bara dansa med och ha kul. Jag gillar inte att det är så och jag har försökt så många gånger att bara släppa det och dansa ändå men utan att lyckas.
Det är ca 20 minuter tills vi ska vidare så jag går ut och väntar utanför på de limousiner som det sagts ska ta oss till kvällens höjdpunkt. Här ute slipper jag höra musiken och kan tänka klart. Två stora limousiner rullar upp framför klubben. Folk tycks bli överlyckliga och jag kan se att deras partyhumör stiger med flera hundra procent. Vi trycker in oss i bilen och det dröjer inte länge förrän tung amerikansk hip hop ljuder ur högtalarna. Det är en av de gamla sedvanliga korkade texterna om big asses, money och ladies hängandes i klasar runt halsen. Det här känns i alla fall mer som att jag är i Miami än den hjärndöda RnBskiten från klubben. Väl framme är det en lång kö in till klubben. det ser ut att vara ett stort komplex. Vi är tydligen VIPgäster och får gå förbi alla andra som köar. "Here is your golden ticket" säger samma kille som tidigare skrek om att ha legitimation redo och ger mig en liten papperslapp. Jag hinner inte mer än komma in och höra vad som spelas innan jag vänder mig om och går ut igen. Varför gör jag det här mot mig själv?, tänker jag på vägen hem. Jag tycker ju inte att det är roligt på de där ställena. Det spelar ingen roll om man åker limousine till klubben för musiken blir inte bättre för det. Jag går förbi ett snösprejat fönster med juldekorationer och påminns om vilken månad vi faktiskt befinner oss i. Det gick fort att glömma snön och kylan i Sverige. Tar en pizza på vägen och trillar sedan hemåt för att gå till sängs direkt. Imorgon flyger jag till Costa Rica.
Dag3: Dagen då inget speciellt egentligen händer
Jag vaknar tidigt även denna morgon och inte är det "frukosten" som får upp mig ur sängen. Fortfarande har det inte kommit någon biljett eller ens något svar från American Airlines. Idag ska Armin flytta över till ett annat hostel han varit på tidigare. Han verkar tycka stämningen är bättre där borta. Det jag har sett av stället verkar helt ok men lite väl kaotiskt. Det verkar vara någon slags högljudd fest i lobbyn varenda gång jag går förbi. Det är skönt att kunna ha åtminstone lite lugnare om man vill.
Jag känner mig oinspirerad att göra något som kräver någon som helst längre förflyttelse idag. Jag behöver dessutom ordna med det sista inför Costa Rica. Dagen flyter förbi ganska obemärkt. Under eftermiddagen är det marinan som kallar. Det är nästan folktomt sånär som på en ensam kille på en bänk. Jag sätter mig vid kajkanten och tittar ut över vattnet. Idag är det skönt att bara vara själv med sina tankar. Försöker att inte tänka på det som var men då och då skär dessa tankar igenom den tunna bubblan som vassa rakblad.
Det är en konstig känsla, både lättnad och sorg. Jag sitter kvar en liten stund och låter tankarna löpa fritt.
 |
| Miami marina, south beach |
Jag har sett honom innan. Vi har hälsat ett antal gånger men jag har aldrig pratat något längre med honom. Han ser nästan ut som en hemlös tomte. Ovårdat spretigt skägg, väderbiten hy och en övervikt som sitter mest runt buken. Här har ni mannen som gav dålig andedräkt ett ansikte utåt, en elak tanke vilken jag senare märker är en högst falsk anklagelse. Han presenterar sig som Paul då han slår sig ner bredvid mig i "baren" där folk sitter med sina datorer. Det hade kunnat bli en alldeles utmärkt hostel-loungebar men fyller absolut sin uppgift som laptophub bra också. Paul fortsätter konversera och väcker en nyfikenhet inom mig att få reda på vem den här mannen egentligen är. Att han är en kändis bland personalen här har jag redan märkt. Han måste ha bott här ett bra tag. Att han är amerikan har hans dialekt för längesedan avslöjat men varifrån i USA han kommer kan jag såklart inte höra. Jag försöker läsa mina viktiga mail utan att för den delen vara otrevlig. Försöker så gott det går att ge honom lika mycket uppmärksamhet som datorskärmen. Det verkar fungera för Paul pratar på. Jag märker att han inte ofta tittar mig i ögonen då han pratar så att jag sneglar då och då åt datorns håll för att avsluta det jag håller på med gör nog ingenting. Jag har fått ett mycket märkligt svar från ett hotell jag varit i kontakt med. Jag visar Paul mailet och undrar om man tar en avbokning av ett hotell som något personligt i Costa Rica. Paul skrattar till och menar på att det säkert bara är ett skämt. Jag fastnar resten av kvällen med Paul. Jag får veta att han är en bra bit över 70, har jobbat som sportcoach på en skola och dessutom rest massor i centralamerika och även jobbat som lärare i Honduras. Även fast han mest gillar att prata om sig själv tycker jag att vi har en givande konversation. Han är intressant den där Paul och inte har han någon dålig andedräkt heller.En öl och några timmars prat senare bestämmer jag mig för att somna in.
Dag2. Låt oss luncha i designkvarteren.
 |
| Armin, Filipino-Amerikanen från västkusten. |
Jag vaknar tidigt. klockan har inte hunnit slå sju då jag kliver upp för att dra nytta av den fria frukosten som ska ingå. Den är säkert inte bra tänker jag men man kan nog äta sig något sånär mätt i alla fall.
Besvikelsen låter inte sig väntas på. Vad är det här? frukosten består av en liten vit påse innehållandes en bagel lite färskost och sylt. I köket finns kaffe, nutella och en bagelrost. Frukost? Hur kan man ens kalla det här för frukost? Om amerikanarna endast äter det här till frukost får de bre på bra med nutella för att bli så feta som det sägs att de är. Men detta är ju Miami. Här är alla snygga och smala. Kanske är det bageldieten som gör det. Kanske kan jag hålla vikten trots allt under den här resan.
Efter "frukosten" har jag en del att ta itu med. american airlines har inte skickat mig min biljett till San Jose än, jag har inte clearat något boende i santa Teresa än och jag måste ordna med transport från San jose till Santa Teresa. Jag letar runt på American Airlines hemsida efter ett sätt att kontakta dem. Ja det kunde man väl ha väntat sig. det är i princip omöjligt att hitta ett vettigt sätt att kontakta dem på. Jag hittar till sist en mailadress dit jag vänder mig med mitt problem.
Armin trillar ut från rummet sömndrucken och med en otroligt rolig morgonfrisyr. Det ser ut som han har två skateboardramper på huvudet.
-Godmorgon, sovit gott?
De vanliga artighetsfrågorna igen för att starta konversationen lite sådär morgonförsiktigt.
-Jag har inte sovit mycket alls svarar han. 5-6 stycken snarkade något så sjukt.
-Ja jag vet men jag lyckades somna om och sova mig igenom det.
-Jag måste antagligen byta hostel idag.
-Jasså? varför då?
-Det skall tydligen vara fullbokat här och det verkar det vara på det andra stället där jag vanligen sover också.
-Har du kollat hostel world?
-Nej inte hunnit än.
Vi sätter oss i loungen och kollar efter hostel till Armin.
-Du..... Hostel world säger att det visst finns lediga rum här. Sexbäddars mixed dorm ska finnas.
-Jasså??? Jag får prata med killen i receptionen.
Det dröjer ett litet tag sedan kommer Armin tillbaka.
-Han säger fortfarande att det är fullbokat. Han påstår att internet är en helt annan sak.
-Konstigt. Vad skulle hända om du bokade via intrnet då?
-Ingen aning men jag tänkte testa.
Det där med om det finns lediga bäddar eller inte är ofta en väldigt flytande sak på de flesta hostel. Har ingen aning om varför men jag har märkt att det varit så på flera ställen. Även om de har bäddar lediga säger de att det är fullt. Armin bokar ett rum via nätet och får till och med bokningsbekräftelse. Jag går förbi honom när han står i receptionen och visar sin bekräftelse.
-Vad är det du inte förstår? Vi är fullbokade idag, säger killen i receptionen. det är en annan nu än han som hjälpte oss tillrätta igår. Den här killen bryter på ryska låter det som och han verkar inte lika mild i tonen som killen från igår.
-Det spelar ingen roll vad internet säger du har ingen säng här för vi är fullbokade. Har du svårt att fatta eller?
-Men jag har ju en bokning här det ser du väl?
-Jag skiter i din bokning. Det är fullt här. Din bokning får du diskutera med Hostel world.
Armin kommer bort till mig där jag sitter i loungen och ser lite bekymrad ut.
-Jag får nog vinka adjö till de depositionspengarna för han säger att jag inte har någon bokning.
-Jo jag hörde det. Han behövde väl inte vara så otrevlig i alla fall. Klart du förstår att det var fullt men ibland så bokar ju internetsajter upp platser för att kunna sälja. Det kunde ju lika gärna varit en sån grej.
-Ja jag vet. Jag måste checka ut om några timmar. Får försöka att hitta något innan dess.
Jag fortsätter att planera min resa medan Armin letar Hostel. det går en liten stund och när jag tittar upp från mitt planerande ser jag att Armin pratar med killen bakom disken igen.
-De hade fått en avbokning.
Armin kommer ut från receptionen och ser lättad ut.
-Hur gick det med depositionen då?
-Jo han tog det på min bokning så han räknade av den.
-Var han tvungen att vara så otrevlig för att sen plötsligt ha ett rum?
-Nej precis. Kanske var det så att den avbokningen var det som syntes på Hostel world. Jag får inte kasta in mina grejer i det nya rummet innan klockan 13. Ska vi ta en runda i South Beach?
-Absolut det gör vi.
 |
| My brother just married a two headed lady. Is she pretty you ask! well yes and no |
 |
| Will wilbur or will orville be mr right? |
 |
| Finns den i Large??? |
Efter att ha dragit runt på stan ett tag beger vi oss tillbaka till vårt hostel. Armin packar in sina saker i det nya rummet och sedan sätter vi oss för att bara ta det lugnt och lyssna på musik.
-Ska vi dra och luncha i designkvarteren?
Armin är sugen på fläskstek och vet ett bra ställe i designkvarteren.
-Är det långt dit och hur tar vi oss dit?
-Jag pratade med restaurangen och de slutar att servera lunch vid 15 så vi har lite halvbråttom. taxi vore bäst. Vi kan ta buss men det är lite krångligare.
-Hur mycket kostar taxi?
-Det är inte dyrt alls.
-I Sverige är det ganska dyrt.
-Det är det inte här.
Vi hoppar in i en taxi och jag märker ganska snart att det är ungefär samma taxa som i Sverige. Nåja, skitsamma. Jag ville ju ändå se de kvarteren och lite mat på det just nu skulle inte sitta fel efter den rent ut sagt fattiga frukosten. Taxichauffören har en väldigt speciell aggressiv humor. Han skämtar om att vi gör honom arbetslös som går överallt istället för att ta taxi. Han vägrar dessutom släppa oss i början av kvarteren vi ska till utan han vill köra oss ända fram till dörren på in till restaurangen.
-Du kan släppa oss här. Jag hittar till stället.
-Nej nej. Jag kör er ända fram. Jag vill se var det är också.
Det är tydligt att han redan vet var det ligger. Armin har inte sagt en adress ens och ändå kör chauffören direkt dit utan en enda felsväng. Det är så otroligt tydligt att han ville klämma ut alla dollar han kunde ur oss.
 |
| Väggmålning i designkvarteren |
Vi slår oss ner vid ett bord och beställer in vår mat.
-Det var konstigt. Jag vill minnas att fläsksteken fanns som huvudrätt. Den står under apertizers här.
-Vi kan väl beställa in det så beställer vi bara mer mat sen om vi skulle vara mer hungriga.
Vi beställer in vår mat och även fast det är en ganska generös portion som dessutom smakar otroligt gott så blir vi inte mätta.
Efter att ha tpå en pizza bestämmer vi oss för att ta en sväng och kolla runt i kvarteren.
Besvikelsen kommer ganska fort. Designkvarter? Det här skiljer sig inte nämnvärt från South beach. Visst det finns lite mer fancy butiker här men det mesta är stendött och det verkar inte vara här som saker händer. Efter 15 minuter e vi redan trötta på stället och bestämmer oss för att försöka att gå hem istället för att ta buss. Vi börjar vår vandring mot South beach och det dröjer inte länge innan vi stöter på vårt första hinder. Det är en stor hårt trafikerad bro som inte ser ut att ha något gångstråk. South beach är en
ö och vi måste över vattnet.
-Låt oss gå fram till vattnet o se om det finns någon gångbro åt något annat håll, säger jag.
Vi kommer fram till kanten och ser en massa sjöfåglar och höga byggnader men ingen gångbro. Jag vänder mig om och får se att Armin står och pratar med en uniformerad man. Jag går fram till dem och hinner ungefär uppfatta "So we wont be arrested then?"
-Vi kan gå vid sidan av vägen. Där ska vara en rätt bred gång där vi kan ta.
Killen i uniformen hade informerat armin om att det är många som både går och åker bräda över bron. Det fanns ingen risk för att polisen skulle ta en. Det var tydligen fullt lagligt att gå där. På kartan såg det dessutom ut som att vi skulle hamna precis vid vårat hostel om vi bara kom över bron. Hur fel vi hade anade vi inte då.
Tre till fyra timmar senare efter möte med skateboardåkande modeller, armhävningar i vägdike, ett antal omvägar och felsvängningar närmade vi oss vårt hostel. Mörkret hade hunnit lägga sig och innan jag var framme och störtade i säng hann jag med att se en väldigt filmisk polisarrest. Ur en megafon hördes en barsk polisröst. "Hey maám... Pull over"
Sen gick proceduren vidare precis som på film. Den sedvanliga gången mellan polisbilen och den stoppade bilen, pratet i radion med kollegerna samt den skamsna och rädda blicken från kvinnan i bilen då hon visar sitt körkort. Jag har ingen aning varför hon blev stoppad eller vad som hände sen. Jag trampade på den sista biten och störtade i säng då jag väl hittade hem igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)