Miami hostel har inte riktigt vaknat då jag sömndrucket tar mig ut för att äta min "frukost". Det ska bli skönt att komma iväg och börja äventyret. USA känns för mycket som hemma även ifall saker är olika här. Det är för enkelt på fel sätt. Det är inte det att jag inte gillat det lilla jag sett av detta enorma land det är bara det att det inte känns tillräckligt annorlunda för att bli som ett äventyr. Jag slänger i mig maten ganska fort, lämnar in nyckel och sängkläder samt tackar för mig innan jag beger mig iväg mot flygbussen.
Idag landar nog Jenny i Miami. Tråkigt att vi aldrig hann träffas men jag vill inte slösa fler dagar i Miami, jag vill vidare och det fort. Har inte en aning om hon kommer möta upp mig i Costa Rica men det lät på henne som det fanns andra saker som lockade mer. Att möta upp Johannes i Santa Teresa kommer i alla fall bli riktigt kul. Det är en myriad av olika tankar som flyger runt i huvudet på mig under min promenad mot busshållplatsen och jag försöker sortera bort de som mest bara stör.
Jag närmar mig hållplatsen och ser att en buss står där och väntar. Jag hinner aldrig tänker jag och fortsätter att gå i lugn takt. Jag tar nästa istället. Av någon anledning börjar jag ändå halvspringa när jag ser att bussen fortfarande inte rört på sig. Jag hinner så långt som till bakhjulen på den innan den rullar iväg. Nåja, jag har gott om tid. Det är säkert fyra timmar innan jag ska vara på flygplatsen.
Bussen saktar in framför flygplatsens entré. Jag tar mina väskor och beger mig bort till flygplatståget som går mellan busshållplatsen och incheckningshallen. Det är hundratals människor i kö överallt i hallen och jag letar efter ett American Airlines-kontor. Jag ser några killar klädda i företagets uniform så jag går fram och förklarar min situation.
-Det är bara att skriva in ditt bokningsnummer i automaten där så får du din biljett.
-Okej, tack så mycket för hjälpen.
Jag går bort till maskinen och skriver i min kod. Mycket riktigt finns min information där men inte får jag ut någon biljett inte. Jag får ut en lapp som säger visa den här lappen för American Airlines personal. Jag går bort till samma kille som tidigare sagt att jag skulle få min biljett från automaten. Han granskar min lapp som maskinen spottat ut.
-Det där är ingen biljett.
-Nej det är väl klart jag vet att det inte är en biljett.
Han öppnar en avspärrning för att släppa förbi mig mot ett incheckningsbås.
-Men det där är ju inrikes. Går det bra ändå?
-Nej det är kanske bäst du går bort till utrikes i alla fall.
Jag visar min lapp för en annan uniformerad man denna gång en som släpper in mig innanför avspärrningen till utrikesincheckningen. Framför mig står ett två killar som ska checka in sina surfbrädor. Ser otroligt klumpigt ut att släpa på dem. Jag iaktar dem då de leker med sin Go Pro-kamera och inom någon minut är det min tur att checka in. Jag berättar hela historien för kvinnan bakom incheckningsdisken och hon ber mig om pass och bokningskod. All information dyker upp i hennes dator och hon börjar utskriften av min biljett.
-Du föresten herrn. Det kommer bli en extra avgift på 35$ eftersom vi skriver ut biljetten här.
Va fan? Ska de ta extra betalt nu då det är de som gjort fel och inte skickat mig min biljett? Jag försöker att inte låta arg då jag förklarar hela situationen igen.
-Jo jag förstår men det blir en extra avgift om man skriver ut biljetten på flygplatsen.
-Hur ska jag göra för att slippa det här krånglet i fortsättningen då?
Jag får inget direkt svar utan hon säger att jag ska boka biljetten från deras sida.
-Jag bokade ju från er sida, www.americanairlines.com. Man fick välja land och givetvis valde jag Sverige då eftersom jag bokade biljetten från Sverige.
-Jaha!
Jag orkar inte bråka så jag betalar säger tack och beger mig mot min gate.
SNABBA PÅ! STÄLL ER I DEN KORTASTE KÖN! TA AV ER SKORNA! MÄRKER NI ATT DEN FRAMFÖR ER ÄR LÅNGSAM BYT KÖ! SNABBA PÅ SNABBA PÅ! AV MED ERA SKOR! AV MED SKORNA SA JAG! VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT! UT MED DATORER FRÅN VÄSKORNA, AV MED ERA BÄLTEN!
Mannen i säkerhetskontrollen skriker och stressar på något helt sjukt. Det här kommer bli en stressig upplevelse tänker jag. Jag börjar förbereda mig långt innan det är min tur att scanna mina saker. Tar av bältet, tömmer alla fickor på metallföremål och plockar ut datorn.
-Du förbereder dig verkligen i tid. , säger en man en bra bit framför mig i kön.
-Ja, jag vill inte reta upp folk så det är lika bra att vara redo.
-Ja för arga blir de ska du veta.
Till sist är det min tur. Jag har hamnat bakom en ganska långsam kvinna men det är bra för det ger mig tid att ta av mig skorna innan det är min tur. Mannen i säkerhetskontrollen skriker fortfarande och hetsar alla. Adrenalinet flödar och hjärtat slår i dubbel takt. Stress stress stress. In i helkroppsscannern, upp med armarna, dörrarna stängs, bzzzzzzz, dörrarna öppnas, ut ur scannern, plocka mina saker. Pffffffffffff!!! Det nästan ryker ur öronen på mig efter allt stressande. Jag hamnar på en bänk brevid en äldre dam.
-Det där var helt sjukt. Mitt adrenalin har nog aldrig flödat så mycket.
-Ja de är inte kloka. , svarar hon.
Det är gott om tid innan jag skall kliva ombord på planet så jag passar på att skicka några sms och titta runt i tax free:n. Det skotska whiskeyn är inte ett dugg billigare än vad den är på systemet hemma i Sverige. Jag velar länge men bestämmer mig till sist för att gå på en Irländsk jag känner till sen tidigare. Den är billig och har helt okej smak. Den får duga. Innan jag kliver på planet ser jag en man med en tolvlitersflaska whiskey. Jag och en spansktalande man tittar på varandra och skrattar.
-Det vankas nog fest, försöker jag på Engelska.
-Si Si! Grande...
Alla säten ser verkligen slitna ut. Jag går igenom planets första klass och allting ser otroligt slitet ut. Jag trodde American Airlines var ett modernt flygbolag med i alla fall lite mindre slitna plan. det ser lika slitet ut i turistklass. för en biljett med det priset jag betalade känns det otroligt budget. Nåja jag kommer ju förhoppningsvis komma fram i alla fall. Jag hamnar brevid en kvinna som jag bedömmer vara någonstans runt 60.
-Har du möjligen en penna jag kan låna?
Flygvärdinnan går förbi och jag försöker pocka på hennes uppmärksamhet. Jag behöver en penna för att fylla i inreseblanketterna och min har på något mystiskt sätt försvunnit från min väska.
-Visst har jag det.
-Jag lovar att lämna tillbaka den.
-Jag litar på dig. du ser pålitlig ut.
-Kan jag få låna den där när du är klar?
Kvinnan brevid mig vill också fylla i blanketterna innan vi landar.
-Absolut kan du få det.
-Jag kanske har en i väskan. Ska kolla.
Hon fiskar upp en penna ur sin väska ganska fort och börjar fylla i blanketten.
-Vissa saker här är rätt kryptiska. säger jag till henne.
-Bara fråga mig om det är något du undrar. Jag har rest den här turen många gånger.
Sen är pratet igång. Kvinnan heter Ann Becker och kommer från Chicago. Hon blev kär i costa Rica första gången hon besökte landet och berättar en massa historier för mig om platser jag borde besöka. Numera har hon ett företag som annordnar upplevelseresor runtom i Costa Rica. Vi pratar om en massa olika resmål vi varit på och hur vi upplevde dem.
-Här ta mitt visitkort. Om det är något du behöver hjälp med då du är i landet bara hör av dig.
-Tack! Mycket snällt!
-Du kanske vill ha den här också?
Hon sträcker fram en National Geographic travel.
-Jag är klar med den så du kan få den.
-Tack så hemskt mycket.
Väskor väskor väskor väskor. Det kommer mängder med väskor på bandet men min syns inte till någonstans. Efter cirka 20 minuters väntan börjar jag bli orolig. Kvinnan från planet står bredvid mig och hennes väska har inte heller dykt upp.
-Vänta här så ska jag kolla upp om våra väskor kan ha hamnat någon annanstans.
Hon försvinner bortåt i ankomsthallen och jag står kvar och tittar på alla hundratals väskor som fortsätter att trilla in. Till sist ser jag mitt bagage komma rullandes längs bandet. Otroligt skönt att slippa krångla med att eftersöka sitt bagage. En tysk jag träffade i Miami berättade värsta mardrömshistorien om hur hans bagage försvann då han flög med American Airlines. Halvspringandes tar jag mig ut för att möta upp med min taxichaufför som ska ta mig till mitt hotell i San Jose. Vi skulle ses vid betaltelefonerna var det sagt. Överallt står det folk med skyltar. vissa skyltar bär hostelnamn andra personers namn.
-Taxi sir? Taxi sir?
-No thank you.
Jag fortsätter bort mot betaltelefonerna.
-Hostel Toruma sir?
En man står med en skylt på vilken det står hostel Toruma.
-Ja precis, jag har bokat där.
-Vänta här så kommer taxin snart.
Jag slår mig ner på en bänk och väntar.
-It looks like its going to be 3 more people in the minibus sir. That means that its going to be cheaper for you.
-Sounds great!
Det går någon minut och jag ser att killen med skylten tar upp sin telefon och ringer ett nummer.
-Sir??? The taxi will not be here in an hour. You still want to wait?
-Jag har ingen brådska, jag kan vänta.
-Otherwise you can take a normal taxi sir. Its not much more expensive.
-Äsch jag kan vänta.
Två minuter senare dyker taxin upp.
-Whats this? He said one our to me and he is here in just a few minutes.
Jag packar in väskorna i bilen och hälsar på mina medresenärer vilka visar sig vara tre kanadensare. Min teori om kanadensare visade sig ännu en gång vara sann. Mycket trevliga människor och enkla att prata med. Tråkigt nog ska de inte till samma hotell som mig men vi får i alla fall en halvtimmes trevlig pratstund i bilen innan jag önskar dem lycka till på deras fortsatta resa.
Äntligen är jag framme på mitt hotell för natten. Så fort jag gått in genom grindarna blir mitt humör på topp. Stället ser ut att vara över min förväntan. Jag packar in alla saker i mitt rum för att sedan beställa in mat och öl vid poolen. det är nu det börjar, jag känner det i luften. Äntligen känner jag att det är semester och äventyr på gång.
 |
| Mitt rum i San Jose |
 |
| Öl vid poolen, bara för att jag kan det. |
-Det verkar vara batteriet. Killen som kan ordna det kan antagligen inte komma hit förrän om tre timmar.
Jag rycker på axlarna och försöker göra det bästa av situationen. Jag beställer in en öl och börjar spela biljard med mig själv. Efter ett tag börjar det bli lite långtråkigt men jag fortsätter ändå och försöker träna lite då jag vanligtvis är urusel på biljard. Jag hör att receptionstjejen pratar med en kille utanför. Han checkar in i en dorm och kommer sedan ut i lobbyn igen.
-Har du lust att spela lite? Jag är utelåst från mitt rum och försöker göra det bästa av situationen.
-Självklart. Jag är Doug föresten. Har de öl här?
-Ja, vi kan väl beställa några och lira lite tills jag kan komma in på rummet igen.
Doug visade sig vara en sjukt rolig kille från Washington. Han hade rest endast lite mer än en vecka men verkade ändå hunnit med otroligt mycket. Vi drack öl och skrattade en massa ihop. Det var precis som vi känt varandra flera år. Vi skrattade åt samma saker och det var otroligt lätt att prata med honom. Efter några öl lite biljard och en massa skratt kom till sist killen som skulle fixa min dörr. Det tog cirka 30 sekunder sen var allt ordnat. Hämtade whiskeyn på rummet direkt, hällde upp vars en till Doug och mig och pustade ut. Nu har det börjat. Jag känner det och jag älskar det. Ett minnesfoto av Doug med whiskeyn vid granen sen var det bara att gå in till sig och somna in. Santa Teresa imorgon.
 |
| Doug stoltserar med whiskey framför granen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar